AFHO, min träningsform #blogg100

AFHO har blivit min träningsform. Jag hade själv aldrig kunnat tro det för ett år sedan, men det har verkligen blivit det. I somras testade jag en massa träningsformer på SATS. Det var både högt och lågt. Det var ingen form som riktigt kändes bra. Så jag testade mer och mer.

Jag trillade in på Zumba-klasser och tyckte det var skitkul. Det kändes som det brände mycket. När jag sen fick min Apple Watch och började mäta så blev bilden klar. Zumba klasserna var de jag brände mest på. Så jag körde på det. Landade en dag på en klass där instruktören hade fått förhinder och det blev SH’BAM istället.

Under hösten sprang jag på många SH’BAM klasser och under senhösten fick jag höra att mina SH’BAM-klass på lördagarna skulle bli AFHO. Jag som nu tyckte jag hade en bra blandning mellan SH’BAM och Zumba var lite skeptisk.

Vad är AFHO då? Det är dansklass som blandar Afro och House. Det är intensiva pass, men hög puls. Det är svårare koreografi än på SH’BAM klasserna. Fast roligare.

På 45 minuter så bränner jag mellan 450 kalorier till 680. Allt beror på vem som leder AFHO klassen. Så jag har ju några favoriter som jag föredrar. Jag är ju lite lat, så det måste vara mycket energi från den som leder klassen för jag skall ta i. Det är bara de här klasserna jag tar ut mig helt på. Inget annat i SATS utbud lyckas med det. Känslan i kroppen efteråt är magisk.

Är det inget tråkigt med AFHO då? Jag kanske skulle vilja ha roligare musik. En del låtar är lite för enformiga. Det är väl det enda jag tycker är trist.

En mindre kul sak är väl att det är få andra killar på AFHO-passen. Som ensam kille, vilket jag är på många pass, så sticker man lite ut. Det hade varit kul om fler killar hade testat på.

Vad som är utmanande för min del är att jag inte alltid knäcker hur man skall göra vissa steg. Fast jag försöker öva på hur jag skall göra lite då och då. AFHO går undan så har man börjat fel så kan det vara svårt att hinna rätta till det. Här kan jag vara lite väl mycket frustrerad då och då. Fast det är ändå kul!

Detta är inlägg 9 av 100 i #Blogg100 utmaningen.