Kändis är jag inte. Tur är väl det, men ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara kändis. Det finns ju många olika varianter på det där.
Själv har har jag sett till Börje Ahlstedt ett antal gånger. En av de där kändisarna jag har enorm respekt för. Först var det på guldgalan. Där var ju många andra kändisar, men Börje är så där klassisk, en gentleman. Starstruck som jag var, så kunde jag inte få fram ett ord, men jag slog på det stora leendet och bockade lite så där. Det var på Grammisgalan.
Sen var det på Fältöversten. Det är för någon vecka sedan. Såg honom då med och nickade så där töntigt. Fast så häromdagen sitter jag och äter en sen lunch vid Karlaplan. Då står han där och tittar in i fönstret. Det kändes som fem minuter, men kanske var 30 sekunder. Fast vad är oddsen att råka ut för att se en kändis så mycket på så kort tid?
Fast hur skulle jag reagera? Om det var jag som var den där kändisen? För det handlar ju enbart om att råka vara på samma plats.
Kändis är nog inget som är så kul i det långa loppet. Fast vem vet?
Vi har som tur var en ganska avslappnad relation till kändisar i Sverige. Det är väl bara kändispress och kvällspressen som försöker få lite action på området. För vem skiljer sig från vem och hur kom det sig att en popprinsessa och en fd finansminister fann varandra är sådant de försöker göra en story kring. Låt folk leva sin liv är min eviga åsikt.
Vi får hoppas vi får slippa den hysteri som finns i andra länder. Där kändisskapet tycks kväva många kreativa själar. Det kan inte vara bra för någon.
– – – – – – – – – – – – – – – – –
Det här var blogginlägg 23 i utmaningen #blogg100
Recent Comments