Yrkesmilitär var min tonårsdröm vad det gällde karriär. Fast det började faktiskt i att jag ville bli präst. Det var något med att stå där framme och sjunga och leda en församling. Allt hängde ihop tills dess att jag insåg att det även fanns en mörk sida med begravningar och annat. Då föll den drömmen ihop.
Mina kusiner var väldigt aktiva inom att göra FN-tjänstgöring. Försvara freden var något jag gick igång på. Det här att göra nytta och rädda världen, ja det kändes fint.
Så när jag var 15 så började vägen till att bli yrkesmilitär. FBU (Frivillig Befälsutbildning) blev en stor del av mitt liv. Jag hade varit sjöscout sedan jag var 8 så jag hade koll på hur det var att bo i tält och vara ute i det fria. Även segling och annat var en del i det här. Sommaren jag skulle fylla 16 var det dags för mitt första längre FBU-läger i Karlskrona ute på Kungsholmsfort som KA 2 arrangerade. Det var ett sommarläger med fyra nivåer:
1. Grundkurs.
2. Fortsättningskurs.
3. Befälskurs 1
4. Befälskurs 2.
Jag trivdes enormt bra på den här sommarkursen. Den sommaren fick jag förbättra mina kunskaper att skjuta med Mausergevär, marschera, sätta upp tält och hålla ordning på uniform och bädda sin säng. När man gick grundkurs så var det rodd som gällde. Vi rodde och rodde en massa. Det enda jag ogillade, men visste att nästa år skulle det bli segling, vilket jag behärskade.
Samma höst gick jag med hemvärnets ungdomssektion. De hade möte på måndagar. FBU på onsdagar och på torsdagar hade jag scouterna. Så det blev fulla veckor.
Sommarkurserna på Kungsholms fort var givande. Näst sista året fick vi bli vinschade av ytbärgare från en räddningsflotte och i den stunden ville jag göra lumpen ombord på något fartyg eller liknande. Vi hade med fått köra 200-båtarna och det var enormt givande och kul.
Den hösten mönstrade jag i Kristianstad. Jag blev uttagen till morseprovet men visste att skulle man vara för bra där fanns en risk att bara sitta och hålla på det. Testerna gav utslag att jag fick välja vad jag ville. Jag sa jag ville göra värnplikten på båt för att senare kunna gå vidare inom KA. Fast jag fick reda på att mina glasögon stoppade det. Det fick bli flottans specialförband i stället.
Sista sommaren på Kungsholmsfort var vi i Befälskurs 2 bara fyra personer. Vi hade lärt känna varandra genom åren och vi hade alla mönstrat. Vi skulle alla bli befäl var tanken. Det var det året vi fick ha befäl över olika grupper och ta tillvara det vi lärt oss genom åren. Totalt var vi ett 100-tal unga killar och tjejer på den här kursen. Den näst sista kvällen blev jag vald till bästa kamrat. Det var stort. Mer än hälften av alla deltagare hade röstat på mig. Nu skulle jag bli yrkesmilitär på riktigt.
På vägen så upptäckte jag Internet. Resten är historia. Jag blev aldrig en yrkesmilitär. Mina 15 månader i flottans specialförband gav mig dock många inblickar i ledarskapets olika nivåer. Betyget 10-9-9 som jag fick vid en utvärdering hade ett tillägg. ”Du får se till att inte hjälpa till så mycket själv, du är befäl.” Jag gjorde tvärtom. Det kanske var den där revolten emot att inte bli yrkesmilitär.
Det finns fortfarande delar i mig som inte går ur. Jag älskar att gå, länge. Gärna med tung packning på ryggen. Det finns ingen bortre gräns. 40.000 steg säger min telefon en dag då jag fått gå hur jag vill. Jag saknar den här avslappningen på skyttebanorna när jag sköt prick. Jag var aldrig bäst, men nästbäst ganska ofta.
Fast jag blev ingen yrkesmilitär. Jag blev någon som jobbar med Internet. Inte illa det heller.
– – – – – – – – – – – – – – – – –
Det här var blogginlägg 13 i utmaningen #blogg100
Recent Comments